" FAN Ulrik!!!" Skriker jag kanske lite för högt. Mina tårar börjar sakta rinna längst kinderna. Jag ser hur Ulrik är påväg att säga något men jag avbryter honom.
"Har jag saknat dig varje dag i två år helt i onödan?!" Skriker jag igen.
Ulrik reser sig upp och sätter sig på huk bredvid mig och ger mig en försiktig kram och så viskar han i mitt öra:
"Förlåt mollsy,jag har saknat dig också"
________________________________
Jag går hem från kaféet. Jag tänker på den pussen jag fick på kinden av Ulrik innan vi skildes åt.
Plötsligt känner jag hur något tar emot. Jag kollar upp och får till min förvåning syn på Pontus. Han kollar rakt in i mina ögon, puttar mig sedan åt sidan och fortsätter att gå. Förvånat ser jag hans rygg försvinna längre och längre bort. Min första tanke som slog mig var att han inte kände igen mig men jag inser snabbt att han för bara några dagar tidigare hade brutit vår vänskap. Jag vänder om och fortsätter vandra hemåt.
"Hallå" Tobias röst ekar genom lägenheten. Åh att han ska vara hemma just nu tänker jag för mig själv.
Min tystnad måste ha oroat honom för någon minut senare kommer han ut i hallen och kramar om mig. Tobias, min storebror genom hela livet. Som jag vet aldrig har delat någon kropps kontakt med mig står nu och kramar mig.
Jag böjer mig ner för att ta av mig skorna när han fortsätter:
"Jag hoppas att du alltid vet att jag alltid kommer finnas för dig, finns det något som oroar dig eller någon som irriterar dig så är det bara att komma till mig. Det vet jag av egna erfarenheter." Jag kollar upp och tar honom på pannan och ler ett av mina retsamma flin innan jag säger :
" Säker på att du inte är sjuk lille Tobbe. Något som kanske inte står rätt till där uppe?" Sedan går jag upp till mig. Tyst skrattar jag till. Vår relation är kanske inte den bästa men jag är ändå glad över att han finns.
Precis när jag slängt mig på min säng hör jag en melodi som sätts igång. Förvirrat kollar jag runt i rummet innan jag inser att det är min mobil som ringer. Fumligt får jag upp den ur fickan. Just när jag trycker på svara knappen hör jag Becca skratta till i andra änden.
" Jösses Molly, vilken tid det tar för dig att svara. Vad har hänt? Målar naglarna eller?"
Jag kan inte förhindra skrattet som kommer. Becca är känd för sina skämt som kommer under varje samtal.
" Haha Becca, jag glömde bara hur min ringsignal lät så jag insåg inte att du ringde innan du nästan lagt på. " Ännu en gång är det hennes skratt som över vinner samtalet.
"Mol, du är allt knäpp du men tur det, det behövs alltid någon lite annorlunda i gänget. I alla fall, något nytt jag behöver veta?"
" Ehum jaa, jag tror det. Det har liksom hänt en grej och alltså jag är chockad själv så jag vet inte hur jag ska förklara det för dig. Du kanske inte förstår. " Hon avbryter mig med en suck.
" Molly, ta det bara från början så löser det sig. Jag lovar. Förstår jag inte så är det bara att ta det igen."
Så jag berättar från början. Från att Ulrik ringde mig, att jag gick på hans konsert och till att vi fikade. Becca mm: ar och flämtar till under tiden jag berättar. När jag avslutat suckar hon högt innan hon utbrister:
" Varför händer det bara dig! Jag menar, du får ju göra allt kul och spännande medan jag bara sitter här och tråkar" Hon avbryter meningen för att hon skrattar för mycket.
"Haha, nää jag skämtade bara men allvarligt skulle vi inte kunna byta liv för en dag?"
"Hallå Becca! Jag hade förväntat mig lite "ååå jag visste att han fortfarande älskade dig" eller "ååå så gulligt!".
Jag hör hur Becca börjar skratta till i andra änden av luren.
"Hallå inte skratta nu, jag är seriös Becca!".
"Visst visst. Jag lovar, jag ska ta ett allvarligt snack med honom. Han ska inte såra dig igen"
"BECCA DU SKA INTE PRATA MED HONOM! Tur att du inte är här bredvid mig just nu, då hade du blivit attackerad av mig på direkten".
"Älskar dig med! Nä men nu pratar vi allvar här. Ser du min allvarliga min? I alla fall, mitt råd är att ta det som det kommer".
" Okej mamma"
" Haha jättekul Molly".
"Alltid"
Vi garvar lite åt vår knäppa konversation innan vi avslutar samtalet.
Plötsligt kommer Tobbe in på mitt rum.
" Mamma och pappa är inte hemma. Vilken pizza vill du ha"? Lika chockad som innan över hans snällhet men jag svarar:
" En Margarita med oliver som vanligt" . Han nickar lite och går sedan ut ur rummet medan han slår numret till pizzerian.
En halvtimme senare sitter vi tillsammans vid köksbordet och äter varsin pizza. Den obehagliga tystnaden är olidlig och jag känner pressen av att säga något ökar.
" Jag träffade Ulrik idag". Säger jag plötsligt innan jag ens hunnit tänka över det. Han kollar chockat på mig och säger:
"Va?"
"Jo han ringde mig och frågade om jag ville komma på hans konsert och efter konserten gick vi och fikade tillsammans" Försöker jag säga så nonchalant som möjligt.
"Och nu är du kär?" Jag känner rodnaden sprida sig i ansiktet.
________________________________
Här får ni kapitel 9 ! Detta har vi skrivit tillsammans. hoppas ni gillar det:D