ulriknovellen.blogg.se

Plötsligt ser jag någon bekant rygg framför mig. Det ser ju precis ut som Molly. Ryggen framför mig vänder sig om och där står Gina Dirawi till min stora besvikelse. Även fast jag viste att det inte var Molly ville jag att det skulle vara hon. Jag grämer mig fortfarnde över att jag gjorde slut med henne för två år sedan.  Det var nog det svåraste jag någonsin har gjort. Men jag gjorde det för hennes bästa. Jag skulle börja resa så mycket när jag blev känd och jag ville inte att hon skulle behöva lida när jag var borta.

Undrar föresten hur hon har det nu? Men hon har säkert redan glömt mig. Hoppas i alla fall att hon har börjat visa upp sitt riktiga jag som hon bara visade för mig.

________________________________________________________________________________________

 

Mollys perspektiv:

Jag surfar runt på facebook en stund innan jag ser ännu en uppdatering från Ulrik:" Jag saknar dig varje dag, varje minut och jag hoppas fortfarande att valet jag gjorde var det rätta men nu är jag inte så säker längre".  Ett litet hopp tänds inom mig men, varför skulle han sakna mig? En normal tjej med normallångt hår, normala ögon och ett helt normalt liv. Och han, en snygg kille med tusentals fans och mer begåvad än någon annan. Tårarna väller upp i ögonen, varför var han tvungen att bli känd? Visst, det är ju kul för honom och så men jag orkar inte gå runt och tänka på honom när han knappast tänker på mig. Mobilen plingar till och jag ser ett sms från Becca, min bästa och älsta vän.

Jag skyndar mig nerför trapporna, tar snabbt på mig mina converse och springer ut. När jag närmar mig caféet dyker flera frågor upp i huvudet. Vad händer om hon inte gillar min nya stil? Om hon inte ens kommer prata med mig? Hon kanske bryter kontakten helt med mig? Fler frågor hinner jag inte ställa mig själv förrän jag ser henne stå vid sin röda cykel utanför Waynes Coffee. Hon skiner upp och synar på mig uppifrån och ner. Nervöst går jag närmare i tron om att hon kommer ignorera mig. Hon springer fram till mig och lyfter nästan upp mig från marken. Är hon inte arg?

"Hej Mollan! Vad fin du är! Åhh gud vad jag har saknat dig bestie!" Hon rabblar upp meningen i en enda röra men jag kan fortfarande inte förmå mig att prata. Snart kommer det, piken som skulle få mig att må sämre. Men jag känner att jag är tvungen att fråga henne.

"M-e-e-n tycker du inte att jag är ocool som alla andra?" svamlar jag fram. Oförstående kollar hon på mig innan hon utbryter i ett stort leende.

"Åh nej, herregud såklart jag inte tycker! Du är den mest coola personen som finns i hela universum. Jag älskar dig för det". Att hon överdriver en aning var inget som förvånade mig direkt. Lättnaden som välde upp inom mig gick inte att beskriva, det fanns i alla fall en person som inte tyckte jag var en idiot som bara valt att vara mig själv.

Timmarna vi satt på caféet var bland de roligaste jag haft. Vi skrattade åt gamla minnen och pratade om allt som kom genom huvudet. Rebecca var min bästa vän och henne litade jag på i vått och torrt. Vi bestämde att vi skulle ha en tjejkväll hemma hos mig.

När vi kom hem satt jag på Strong Enough av Cher på högsta volym. Rebecca började dansa runt som en galning och jag kunde väl inget annat än att göra samma sak. När låten kom till refrängen sjunger vi båda med.

Aldrig har jag känt mig så lycklig så då, när jag dansande och sjungande hoppar runt i mitt rum med min käraste vän Becca.

Låten drog sig mot sitt slut och nästa började. Moments Ago av Ulrik Munther ljöd genom högtalarna. Smärtan skar genom bröstet. När han kom till refrängen, började tårarna rinna nerför mina kinder. Jag stängde ögonen och satt mig ner. Hur kunde en person skada så otroligt mycket? Rebecca gick iväg men för stunden orkade jag inte bry mig. Några minuter senare kom hon tillbaka med en stor glasskål fylld med mina favoriter. Ur bakfickan tog hon upp två stora skedar  och tryckte ner den ena i glassen. Hon tog upp den, öppnade min mun och fyllde den med jordgubbsglass. Medans jag tuggade, rann tårarna ner för kinderna men nu var det glädjetårar. Glädjetårar för att Becca fanns där för mig och stöttade mig genom allt. Hon tog fram kameran och innan jag hann säga emot så var jag -med min mun fylld av glass och tårar som rann nerför kinderna- med på bild. Skrattande hoppade jag på henne. Jag tog upp kameran igen och tog ett foto på oss. På mig Molly Gustavsson och min bästa kompis Rebecca Widén. Jag som skiter i allt och går min egen väg samt hon som bryr sig om andra och som man inte kan annat än att älsa. På oss alltså. Tillsammans klarar vi allt, tillsammans eller ensamma men vilket det än är så möts vi i slutet. Det är vi mot världen och det kan ingen ändra på.