ulriknovellen.blogg.se

Låten drog sig mot sitt slut och nästa började. Moments Ago av Ulrik Munther ljöd genom högtalarna. Smärtan skar genom bröstet. När han kom till refrängen, började tårarna rinna nerför mina kinder. Jag stängde ögonen och satt mig ner. Hur kunde en person skada så otroligt mycket? Rebecca gick iväg men för stunden orkade jag inte bry mig. Några minuter senare kom hon tillbaka med en stor glasskål fylld med mina favoriter. Ur bakfickan tog hon upp två stora skedar  och tryckte ner den ena i glassen. Hon tog upp den, öppnade min mun och fyllde den med jordgubbsglass. Medans jag tuggade, rann tårarna ner för kinderna men nu var det glädjetårar. Glädjetårar för att Becca fanns där för mig och stöttade mig genom allt. Hon tog fram kameran och innan jag hann säga emot så var jag -med min mun fylld av glass och tårar som rann nerför kinderna- med på bild. Skrattande hoppade jag

på henne. Jag tog upp kameran igen och tog ett foto på oss. På mig Molly Gustavsson och min bästa kompis Rebecca Widén. Jag som skiter i allt och går min egen väg samt hon som bryr sig om andra och som man inte kan annat än att älsa. På oss alltså. Tillsammans klarar vi allt, tillsammans eller ensamma men vilket det än är så möts vi i slutet. Det är vi mot världen och det kan ingen ändra på.

 

Jag kollar upp i taket i min lägenhet i Stockholm. Där sitter min självlysande stjärna som jag alltid har med mig och alltid sätter upp i taket på alla mina hotellrum. Den fick jag av Molly. Jag vet att hon också hade en sån ovanför sin säng innan. Men hon har säkert tagit bort den för länge sen. Vi satte upp den ovanför våra sängar för länge sedan så att vi alltid skulle finnas för varandra när vi inte var hos varandra. Och sen dess har jag aldrig kunnat sova utan den.

 

Efter våran tredje film och femte chipspåse ligger vi helt utslagna över varandra på sofffan och bara pratar.

 

"Saknar du Ulrik fortfarande?" Frågande Becka plötsligt. Och jag blev helt paff. Ingen har vågat fråga om ulrik innan, inte efter att jag var instängd på mitt rum i över en vecka efter att Ulrik gjorde slut.

 

"Ja, det gör jag" Och det kändes så himla skönt att slippa hålla det för sig själv efter alla dessa år. 

 

"Vet du vad Mol, jag tror faktist att han saknar dig också." Säger hon och kramar mig. Och då börjar jag att gråta även fast jag inte vet om det är sant så var det så skönt att få lite hopp.

 

Vi fortsätter att prata om Ulrik. Jag berättade om hur vi blev ihop och om några fina minnen. Det var första gången   sen vi gjorde slut som jag har glatt mig åt något fint minne med Ulrik och mig och inte bara gråtigt över att jag saknar minnet.

 

Timmarna försvinner och klockan visar plötsligt tre. och vi bestämmer oss för att gå och lägga oss. Och som vanligt blir det tandkräms krig och massa fnitter innan vi ligger i sängen tätt intill varandra eftersom min säng.

 

"Varför har det alltid suttit en lysande stjärna i ditt tak?" frågar plötsligt becka. Jag ler åt anledningen.

 

"Jag fick den av Ulrik för länge sen så att vi alltid skulle vara tillsammans. Han hade också en likadan stjärna i taket innan men han har nog inte den kvar längre"

 

"Oj vad gulligt, jag är avundsjuk på dig för att du hade Ulrik. Det finns inte många killar som honom" jag ler åt det becka precis sagt men det får mig bara att sakna honom mer.

 

"Föresten Mol, varför har du sparat så mycket saker i ditt rum som påminner om honom? Varför kan du inte gå vidare?"Jag ser på Beckas frågande ansikte och suckar. Någon gång måste jag ju erkänna.

 

"För att varje gång jag börjar ta bort någon får jag panik över att om han skulle komma tillbaka så kommer han tro att jag glömt honom och då kommer han kanske lämna mig igen" Becka nickar men ser ändå ledsen ut.

 

"Älskade Molly, du älskar honom va?" Jag nickar lite försiktigt och det känns som att erkänna ett stort brott. MIna  tärar börjar rinna sakta men de försvinner snabbt när jag får en stor kram av Becka.

 

"Men jag älskar dig också Becka"