ulriknovellen.blogg.se - Hej vi är två tjejer som håller på att skriva vår första ulrik Munther novell tillsammans. Komentera gärna synpunkter det hjälper oss att bli bättre!

Kap 10-be myself

" Jag träffade Ulrik idag". Säger jag plötsligt innan jag ens hunnit tänka över det. Han kollar chockat på mig och säger:

"Va?"

"Jo han ringde mig och frågade om jag ville komma på hans konsert och efter konserten gick vi och fikade tillsammans" Försöker jag säga så nonchalant som möjligt.

"Och nu är du kär?" Jag känner rodnaden sprida sig i ansiktet.

Efter pizzan med Tobbe gick jag upp på mitt rummet och börjar slö titta på på någon dålig film medans jag försöker koncentrera mig på min matteläxa. Vilket inte går så bra eftersom jag har så mycket att tänka på om Ulrik. Plötsligt vibrerar det till i fickan av ett sms:

från Ulrik:

Hej jätte kul att du kunde träffa mig idag:D

från Molly:

samma här:P trodde faktiskt att du glömt bort migXD

från Ulrik:

har aldrig glömt bort dig och kommer aldrig göra det heller <3

Helt jätte mega glatt kollar jag på sms:et. Har saknat hanns sms. Plötsligt vibrerar mobilen igen:

från Ulrik:

har du lust att ses nu hemma hos mig?;)

från molly:

kommer om fem<3

Jag rusar glatt ner för trapporna och vidare mot hallen. Trär på mig mina converse innan jag ropar hejda till Tobbe och rusar ut genom dörren. Halvt småspringandes beger jag mig på den välbekanta vägen mot Ulrik. Efter några minuter är jag framme och börjar sakta gå fram mot dörren. Helt nervös och lycklig i hela kroppen plingar jag på. Det tar bara några sekunder innan dörren öppnas.

"Hej mollsy" säger Ulrik och ger mig en kram och jag mumlar snabbt fram ett hej mot hanns hals helt yr av hanns kram.

"Kom in" Jag går in och börjar ta av mig skorna.

påvägen till Ulriks rum möter jag Ulriks pappa och han ler vänligt mot mig och ger mig kram och säger välkommen tillbaka.

Ulriks rum ser precis ut som vanligt. En 120 säng på höger sida, en tv på ena väggen och lite gitarren och affischer på väggarna. Men så ser jag en likadan stjärna som jag har ovanför min säng ovanför hans säng. Och jag tittar chockat på den. Kan det vara den stjärnan? Den som skulle påminna oss om varandra när vi inte var med varandra. Jag ser nu att Ulrik ser vad jag kollar på. Han kollar ner i golvet medans han säger:

"Jag kan faktiskt inte sova utan den längre. Men du tycker väl jag är löjlig nu"

" jag har faktiskt också kvar min stjärna ovanför min säng" erkände jag och jag såg hur ett stort leende spred sig i Ulriks ansikte.

"Får jag fråga dig en sak?" frågade Ulrik och jag nickade.

"Vill du ge mig en ny chans?"Ulrik tittade nu nervöst på mig.

Även fast jag fortfarande inte riktigt har förlåtit Ulrik för att han lämnade mig så var det ingen snack om saken om att jag skulle ge honom en ny chans. Jag besvarade hans fråga genom att luta mig fram mot hans läppar. Han besvarade kyssen mjuk. Ååå vad jag hade sakna hans kyssar. I

Hej maja här. Ledsen att uppdateringen varit dålig. Nästa skriver Johanna;)

Hoppas Maja skriver.

Då jag är sjuk sedan i torsdags... Hade egentligen tänkt skriva nästa kapitel men orkar vekrligen inte och vill helst bli frisk tills skolan börjar igen.

/Johanna

Be myself- kapitel 9

" FAN Ulrik!!!" Skriker jag kanske lite för högt. Mina tårar börjar sakta rinna längst kinderna. Jag ser hur Ulrik är påväg att säga något men jag avbryter honom.

"Har jag saknat dig varje dag i två år helt i onödan?!" Skriker jag igen.
Ulrik reser sig upp och sätter sig på huk bredvid mig och ger mig en försiktig kram och så viskar han i mitt öra:

"Förlåt mollsy,jag har saknat dig också"
________________________________
Jag går hem från kaféet. Jag tänker på den pussen jag fick på kinden av Ulrik innan vi skildes åt.
Plötsligt känner jag hur något tar emot. Jag kollar upp och får till min förvåning syn på Pontus. Han kollar rakt in i mina ögon, puttar mig sedan åt sidan och fortsätter att gå. Förvånat ser jag hans rygg försvinna längre och längre bort. Min första tanke som slog mig var att han inte kände igen mig men jag inser snabbt att han för bara några dagar tidigare hade brutit vår vänskap. Jag vänder om och fortsätter vandra hemåt.

"Hallå" Tobias röst ekar genom lägenheten. Åh att han ska vara hemma just nu tänker jag för mig själv.
Min tystnad måste ha oroat honom för någon minut senare kommer han ut i hallen och kramar om mig. Tobias, min storebror genom hela livet. Som jag vet aldrig har delat någon kropps kontakt med mig står nu och kramar mig.
Jag böjer mig ner för att ta av mig skorna när han fortsätter:

"Jag hoppas att du alltid vet att jag alltid kommer finnas för dig, finns det något som oroar dig eller någon som irriterar dig så är det bara att komma till mig. Det vet jag av egna erfarenheter." Jag kollar upp och tar honom på pannan och ler ett av mina retsamma flin innan jag säger :

" Säker på att du inte är sjuk lille Tobbe. Något som kanske inte står rätt till där uppe?" Sedan går jag upp till mig. Tyst skrattar jag till. Vår relation är kanske inte den bästa men jag är ändå glad över att han finns.
Precis när jag slängt mig på min säng hör jag en melodi som sätts igång. Förvirrat kollar jag runt i rummet innan jag inser att det är min mobil som ringer. Fumligt får jag upp den ur fickan. Just när jag trycker på svara knappen hör jag Becca skratta till i andra änden.

" Jösses Molly, vilken tid det tar för dig att svara. Vad har hänt? Målar naglarna eller?"
Jag kan inte förhindra skrattet som kommer. Becca är känd för sina skämt som kommer under varje samtal.

" Haha Becca, jag glömde bara hur min ringsignal lät så jag insåg inte att du ringde innan du nästan lagt på. " Ännu en gång är det hennes skratt som över vinner samtalet.

"Mol, du är allt knäpp du men tur det, det behövs alltid någon lite annorlunda i gänget. I alla fall, något nytt jag behöver veta?"

" Ehum jaa, jag tror det. Det har liksom hänt en grej och alltså jag är chockad själv så jag vet inte hur jag ska förklara det för dig. Du kanske inte förstår. " Hon avbryter mig med en suck.

" Molly, ta det bara från början så löser det sig. Jag lovar. Förstår jag inte så är det bara att ta det igen."
Så jag berättar från början. Från att Ulrik ringde mig, att jag gick på hans konsert och till att vi fikade. Becca mm: ar och flämtar till under tiden jag berättar. När jag avslutat suckar hon högt innan hon utbrister:

" Varför händer det bara dig! Jag menar, du får ju göra allt kul och spännande medan jag bara sitter här och tråkar" Hon avbryter meningen för att hon skrattar för mycket.
"Haha, nää jag skämtade bara men allvarligt skulle vi inte kunna byta liv för en dag?"
"Hallå Becca! Jag hade förväntat mig lite "ååå jag visste att han fortfarande älskade dig" eller "ååå så gulligt!".
Jag hör hur Becca börjar skratta till i andra änden av luren.

"Hallå inte skratta nu, jag är seriös Becca!".

"Visst visst. Jag lovar, jag ska ta ett allvarligt snack med honom. Han ska inte såra dig igen"

"BECCA DU SKA INTE PRATA MED HONOM! Tur att du inte är här bredvid mig just nu, då hade du blivit attackerad av mig på direkten".

"Älskar dig med! Nä men nu pratar vi allvar här. Ser du min allvarliga min? I alla fall, mitt råd är att ta det som det kommer".

" Okej mamma"

" Haha jättekul Molly".

"Alltid"

Vi garvar lite åt vår knäppa konversation innan vi avslutar samtalet.
Plötsligt kommer Tobbe in på mitt rum.

" Mamma och pappa är inte hemma. Vilken pizza vill du ha"? Lika chockad som innan över hans snällhet men jag svarar:

" En Margarita med oliver som vanligt" . Han nickar lite och går sedan ut ur rummet medan han slår numret till pizzerian.

En halvtimme senare sitter vi tillsammans vid köksbordet och äter varsin pizza. Den obehagliga tystnaden är olidlig och jag känner pressen av att säga något ökar.

" Jag träffade Ulrik idag". Säger jag plötsligt innan jag ens hunnit tänka över det. Han kollar chockat på mig och säger:

"Va?"

"Jo han ringde mig och frågade om jag ville komma på hans konsert och efter konserten gick vi och fikade tillsammans" Försöker jag säga så nonchalant som möjligt.

"Och nu är du kär?" Jag känner rodnaden sprida sig i ansiktet.

________________________________

Här får ni kapitel 9 ! Detta har vi skrivit tillsammans. hoppas ni gillar det:D

Be myself- kapitel 8

"Är det verkligen du?" mumlade jag fram med gråten i halsen.

"Ja, det är jag"

"Jag har saknat dig" viskade jag fram. Jag förmådde mig inte prata då tårarna börjat strömma ut.

"Gråter du Molly? Förlåt". Han lät som om han orsakat en katastrof. Jag skrattade till.

"Nej förlåt, dte var inte meningen, jag blev bara så överväldigad av att du ringde"

"Du behöver inte be om ursäkt Mollsy, jag undrar bara om du skulle vilja komma på min spelning idag på Stortorget idag? Du får VIP plats längst fram så du slipper trängas med alla andra och sen så får du backstage kort så du får träffa mig efter. Tänk vad coolt, det är inte många som får träffa den coola och snygga Ulrik Munther" Jag fortsatte med hans skämt samtidigt som jag inte kunde hålla mig för skratt.

"Åhh, jag svimmar, jag ska få träffa den coola Ulrik Munther!" Ulrik fnös till i andra ändne av telefonen.

"Du glömde coola, viktig information men..." Han var tvungen att avbryta meningen då han skrattade så mycket. "I alla fall, kommer du? Jag måste repetera nu men kom runt 3. Ses sen. Hejdå Mollsy"

Sedan lade han på. Stumt kollade jag in i vägen. verkligeheten kom ifatt mig, jag hade pratat med Ulrik i en kvart. Jag som trodde att han glömt bort mig.

Jag står och tittar ut över det stora folkhavet som har samlatskring den lilla scenen på Stortorget. Klockan börjar snart närma sig tre så jag skyndar mig snabbt till en vakt som står vid ett staket nära scenen.

"Hej, jag heter Molly Gustavsson och jag har vip biljett är det hit jag ska gå?" Frågar jag vakten.

"Ja, då har du kommit rätt.....Molly sa du?...ja,här står det välkommen" han ger mig ett vip kort som jag hänger på halsen och sen öppnar han grinden han står vid så att jag kan gå in. jag hamnar precis framför scenen.

"HALLÅ GÖTEBORG" Ulrik träder fram på scenen och publikens skrik ökar hastigt.

Ulrik kollar rakt på mig och ler och jag känner hur fjärilarna börjar flyga runt i magen, de fjärilarna jag alltid får när Ulrik är där.
Den första låten han drar igång är sticks and stones.Här står jag och lyssnar på världens bästa låt och så får jag kolla på världens snyggaste kille hur mycket jag vill, hur lycklig får man bli egentligen?

...

Konserten har precis slutat och jag börjar gå mot sceningången. Det pirrar i hela kroppen av nervositet.
Jag visar upp mitt vip-kort för vakten. Vakten leder mig vidare till ett rum med två soffor i. Jag får sitta där i några minuter innan en annan vakt kommer och han leder mig vidare.
Vi stannar framför en skylt där det står "Ulrik Munther" med stora bokstäver.

"Du får tjugo minuter med honom sen kommer jag och hämtar dig"och så lämnade han mig utanför.

Jag står där och tvekar ett tag men till sist vågar jag knack på dörren. Jag hör hur någon rör sig där inne och hur den sakta tar sig mot dörren och öppnar den.
Vi bara står där och tittar på varandra ett tag innan Ulrik drar in mig i rummet och stänger dörren.

"Mollsy" säger han glatt men lite blygt och så ger han mig en stor Bamse kram.

"Ulle bulle jag har saknat dig" säger jag och kramar honom lika hårt tillbaka.

"Så hur känns det att äntligen få träffa den coole Ulrik Munther ?" Frågar Ulrik lite retsamt.

"Som att träffa den store tönten du alltid kommer vara"säger jag överlägset.

"Haha din humor är lika underbar som den alltid har varit"säger Ulrik och ler och jag känner hur mina kinder blir kokheta.

Vi sätter oss ner i en brun läder soffa som finns i rummet. Han berättar lite om sitt liv som känd och jag berättar lite om skolan och min familj.
Efter mycket skratt och gamla minnen bestämmer vi oss för att gå och fika tillsammans eftersom Ulrik ändå var ledig.
På vägen ut från stället bakom scenen möter vi vakterna. De ser helt chockade ut. Ulrik hälsar snabbt på de och säger att han går nu. De nickar liten men står fortfarande med öppna munnar. När vi kommit ut från huset brister det för oss och vi skrattar så mycket att vi måste lägga oss på marken för att inte ramla om kull.
Efter ett tag har vi samlat oss och vi kan äntligen resa oss. Så vi börjar gå mot Wayne's coffee som ligger i närheten.
Jag beställer en chai latte och en kanelbulle. Jag hör hur Ulrik skrattar lite lågt när han hör att jag beställer en chai latte eftersom jag drogade det när vi va ihop. Jag ger honom en sur blick och sen går jag och sätter mig vid ett bord nära ett fönster. Efter nån minut kommer Ulrik med en kaffe och en muffins och sätter sig framför mig

"Vad tänker du på?" Frågar Ulrik eftersom jag har suttit ett tag och kollat ut genom fönstret.

"På varför du lämnade mig" jag ser hur Ulrik rycker till men jag vill veta svaret. Det verkar som om Ulrik försöker tänka ut hur han ska säga det eftersom han sitter tyst ett tag. Efter ett tag svarar han:

"För att jag inte ville att du skulle sakna mig för mycket" han tittar ner i bordet jag ser att han rodnar lätt.

" Men det fick mig bara att sakna dig mer och sen vågade jag inte gå tillbaka för jag trodde att du hade glömt mig" till lägger Ulrik snabbt.

" FAN Ulrik!!!" Skriker jag kanske lite för högt. Mina tårar börjar sakta rinna längst kinderna. Jag ser hur Ulrik är påväg att säga något men jag avbryter honom.

"Har jag saknat dig varje dag i två år helt i onödan?!" Skriker jag igen.
Ulrik reser sig upp och sätter sig på huk bredvid mig och ger mig en försiktig kram och så viskar han i mitt öra:

"Förlåt mollsy,jag har saknat dig också"

Här är kapitel 8! Hoppas ni gillar det. Nästa kapitel skriver Johanna :D!!

Be myself- kapitel 7

"Oj vad gulligt, jag är avundsjuk på dig för att du hade Ulrik. Det finns inte många killar som honom" jag ler åt det becka precis sagt men det får mig bara att sakna honom mer.

"Föresten Mol, varför har du sparat så mycket saker i ditt rum som påminner om honom? Varför kan du inte gå vidare?"Jag ser på Beckas frågande ansikte och suckar. Någon gång måste jag ju erkänna.

"För att varje gång jag börjar ta bort någon får jag panik över att om han skulle komma tillbaka så kommer han tro att jag glömt honom och då kommer han kanske lämna mig igen" Becka nickar men ser ändå ledsen ut.

"Älskade Molly, du älskar honom va?" Jag nickar lite försiktigt och det känns som att erkänna ett stort brott. MIna tärar börjar rinna sakta men de försvinner snabbt när jag får en stor kram av Becka.

"Men jag älskar dig också Becka"

_____________________________________________________________________________________

*ring ring* *ring ring* *Time to get up*

Väckarklockans signal ljöd genom rummet. Pappa kom in och stände av den. Han satte sig på min säng och tog till orda:

"Du har en konsert idag, inte så stor. På stortorget. Anders kommeer en timma".Sedan gick han. Samma visa varje gång. När jag äntligen kom hem till Göteborg var det någon spelning som plötsligt dök upp. Konrad kom inskuttande in i mitt rum. Jag skrattade tyst åt hnom och han hoppade upp i min säg. Jag tog fram min mobil och tog ett foto på mig och Konrad. Skrev "@atmyplace med hunden. Kommer någon på spelningen idag?". och med ett klick var det uppe på Facebook. Redan innan jag hann logga ut var det flera styckna som kommenterat saker som "Ja <3" "vart??" "Ofc".Konrad hoppade ner från sängen och försvann ut ur mitt rum. Jag kollade upp på stjärnan som satt fast i taket. Undra vad Molly gjorde nu? Det var ju lördag, hon kanske var hos en kompis?Hon kanske flyttat från Göteborg? Förskräckt satt jag mig upp. Jag sprang ut i köket och fann pappa sitta på en stol och dricka kaffe med en macka i handen. Han kollade upp på mig och frågade skämtsamt:

"Vad har hänt killen? Ser ut som om du sprungit midnattsloppet". Jag kollade misstroget på honom i några sekunder innan jag utbrast: "Vart bor Molly?!". Han såg en aning förvånad ut innan han sa:

"Ja, om hon inte flyttat så bor hon väl på samma ställe som förut. Men du kan väl kolla hitta.se?"

Snabbt tog jag fram datorn och klickade uppp internet. Jag sökte på Molly Gustavsson, inga träffar. Jag försökte minnas hennes pappas namn... Juste, Per Gustavsson. Där fanns det en träff. Och den Per bodde i Göteborg, jodå det var Mollys pappa. Lättat satt jag mig ner på stolen mittemot pappa och tog upp tidningen. Jag skummade igenom tidningen innan jag såg en annons där det stod att Anders Bjerre sökte en gitarr, Ojsan, snabbt kollade jag på klockan, Anders skulle ju komma om 30 minuter.

Mollys perspektiv:

Jag satt och ritade inne på mitt rum när det plötsligt ringde. Jag tog upp mobilen och kollade på skärmen, okänt nummer. Förvirrat tryckte jag på svara.

"Hallå?"

Rösten kändes bekant.

"Hallå?"

"Hej... Är det Molly Gustavsson?"

"Euhm jaa, det är jag. Vem är du?"

"Jag är... Ulrik".

Förvånat skrattade jag till. Ulrik?!

"Jag tror dig inte. Ulrik har glömt bort mig. Han skulle aldrig ringa. Vem är det?"

Personen i andra änden skrattade till. Herregud, vad var det nu som var så kul?

"Det är jag Ulrik Munther, jag lovar Mollsy. Jag har aldrig glömt bort dig".

Tårarna rann försiktigt ner på kinderna. Mollsy var ett smeknamn han kallat mig för sedan första dagen vi lärde känna varandra. Han kom ihåg det.

"Är det verkligen du?" mumlade jag fram med gråten i halsen.

"Ja, det är jag"

"Jag har saknat dig" viskade jag fram. Jag förmådde mig inte prata då tårarna börjat strömma ut.

"Gråter du Molly? Förlåt". Han lät som om han orsakat en katastrof. Jag skrattade till.

"Nej förlåt, dte var inte meningen, jag blev bara så överväldigad av att du ringde"

"Åhh, jag svimmar, jag ska få träffa den coola Ulrik Munther!" Ulrik fnös till i andra ändne av telefonen.

Sedan lade han på. Stumt kollade jag in i vägen. verkligeheten kom ifatt mig, jag hade pratat med Ulrik i en kvart. Jag som trodde att han glömt bort mig.

---------------------------------------------------------------------------------

Jag är ledsen att det tog så långt tid innan ni fick det här kapitlet men det har ju varit jul ;) Hoppas alla har ett underbart lov! Nu börjar dte bli spännande :D Maja skriver nästa kapitel!!! Kommentera gärna om ni har synpunkter.

/Johanna

Be myself-kapitel 6

på henne. Jag tog upp kameran igen och tog ett foto på oss. På mig Molly Gustavsson och min bästa kompis Rebecca Widén. Jag som skiter i allt och går min egen väg samt hon som bryr sig om andra och som man inte kan annat än att älsa. På oss alltså. Tillsammans klarar vi allt, tillsammans eller ensamma men vilket det än är så möts vi i slutet. Det är vi mot världen och det kan ingen ändra på.

Ulriks perspektiv

Jag kollar upp i taket i min lägenhet i Stockholm. Där sitter min självlysande stjärna som jag alltid har med mig och alltid sätter upp i taket på alla mina hotellrum. Den fick jag av Molly. Jag vet att hon också hade en sån ovanför sin säng innan. Men hon har säkert tagit bort den för länge sen. Vi satte upp den ovanför våra sängar för länge sedan så att vi alltid skulle finnas för varandra när vi inte var hos varandra. Och sen dess har jag aldrig kunnat sova utan den.

Tillbaks till Mollys perspektiv

Efter våran tredje film och femte chipspåse ligger vi helt utslagna över varandra på sofffan och bara pratar.

"Saknar du Ulrik fortfarande?" Frågande Becka plötsligt. Och jag blev helt paff. Ingen har vågat fråga om ulrik innan, inte efter att jag var instängd på mitt rum i över en vecka efter att Ulrik gjorde slut.

"Ja, det gör jag" Och det kändes så himla skönt att slippa hålla det för sig själv efter alla dessa år.

"Vet du vad Mol, jag tror faktist att han saknar dig också." Säger hon och kramar mig. Och då börjar jag att gråta även fast jag inte vet om det är sant så var det så skönt att få lite hopp.

Vi fortsätter att prata om Ulrik. Jag berättade om hur vi blev ihop och om några fina minnen. Det var första gången sen vi gjorde slut som jag har glatt mig åt något fint minne med Ulrik och mig och inte bara gråtigt över att jag saknar minnet.

Timmarna försvinner och klockan visar plötsligt tre. och vi bestämmer oss för att gå och lägga oss. Och som vanligt blir det tandkräms krig och massa fnitter innan vi ligger i sängen tätt intill varandra eftersom min säng.

"Varför har det alltid suttit en lysande stjärna i ditt tak?" frågar plötsligt becka. Jag ler åt anledningen.

"Jag fick den av Ulrik för länge sen så att vi alltid skulle vara tillsammans. Han hade också en likadan stjärna i taket innan men han har nog inte den kvar längre"

"Oj vad gulligt, jag är avundsjuk på dig för att du hade Ulrik. Det finns inte många killar som honom" jag ler åt det becka precis sagt men det får mig bara att sakna honom mer.

"Men jag älskar dig också Becka"

Här kommer kapitel 6. En fråga vill ni att vi ska skriva längre kapitel men mer sällan eller så som vi gör nu??

Tipsa gärna om denna novellen för all ni känner.

Tack för att ni fortfarande läser<3

Nästa kapitel gör johanna:D

Be myself-kapitel 5

Plötsligt ser jag någon bekant rygg framför mig. Det ser ju precis ut som Molly. Ryggen framför mig vänder sig om och där står Gina Dirawi till min stora besvikelse. Även fast jag viste att det inte var Molly ville jag att det skulle vara hon. Jag grämer mig fortfarnde över att jag gjorde slut med henne för två år sedan. Det var nog det svåraste jag någonsin har gjort. Men jag gjorde det för hennes bästa. Jag skulle börja resa så mycket

när jag blev känd och jag ville inte att hon skulle behöva lida när jag var borta.

Undrar föresten hur hon har det nu? Men hon har säkert redan glömt mig. Hoppas i alla fall att hon har börjat visa upp sitt riktiga jag som hon bara visade för mig.

________________________________________________________________________________________

Mollys perspektiv:

Jag surfar runt på facebook en stund innan jag ser ännu en uppdatering från Ulrik:" Jag saknar dig varje dag, varje minut och jag hoppas fortfarande att valet jag gjorde var det rätta men nu är jag inte så säker längre". Ett litet hopp tänds inom mig men, varför skulle han sakna mig? En normal tjej med normallångt hår, normala ögon och ett helt normalt liv. Och han, en snygg kille med tusentals fans och mer begåvad än någon annan. Tårarna väller upp i ögonen, varför var han tvungen att bli känd? Visst, det är ju kul för honom och så men jag orkar inte gå runt och tänka på honom när han knappast tänker på mig. Mobilen plingar till och jag ser ett sms från Becca, min bästa och älsta vän.

Becca:Ses på Waynes om 10? Saknar dig <3

Molly: Ok :) <33 Saknar dig me bestie <33

Jag skyndar mig nerför trapporna, tar snabbt på mig mina converse och springer ut. När jag närmar mig caféet dyker flera frågor upp i huvudet. Vad händer om hon inte gillar min nya stil? Om hon inte ens kommer prata med mig? Hon kanske bryter kontakten helt med mig? Fler frågor hinner jag inte ställa mig själv förrän jag ser henne stå vid sin röda cykel utanför Waynes Coffee. Hon skiner upp och synar på mig uppifrån och ner. Nervöst går jag närmare i tron om att hon kommer ignorera mig. Hon springer fram till mig och lyfter nästan upp mig från marken. Är hon inte arg?

"Hej Mollan! Vad fin du är! Åhh gud vad jag har saknat dig bestie!" Hon rabblar upp meningen i en enda röra men jag kan fortfarande inte förmå mig att prata. Snart kommer det, piken som skulle få mig att må sämre. Men jag känner att jag är tvungen att fråga henne.

"M-e-e-n tycker du inte att jag är ocool som alla andra?" svamlar jag fram. Oförstående kollar hon på mig innan hon utbryter i ett stort leende.

"Åh nej, herregud såklart jag inte tycker! Du är den mest coola personen som finns i hela universum. Jag älskar dig för det". Att hon överdriver en aning var inget som förvånade mig direkt. Lättnaden som välde upp inom mig gick inte att beskriva, det fanns i alla fall en person som inte tyckte jag var en idiot som bara valt att vara mig själv.

Timmarna vi satt på caféet var bland de roligaste jag haft. Vi skrattade åt gamla minnen och pratade om allt som kom genom huvudet. Rebecca var min bästa vän och henne litade jag på i vått och torrt. Vi bestämde att vi skulle ha en tjejkväll hemma hos mig.

När vi kom hem satt jag på Strong Enough av Cher på högsta volym. Rebecca började dansa runt som en galning och jag kunde väl inget annat än att göra samma sak. När låten kom till refrängen sjunger vi båda med.

'Cos I'm strong enough
To live without you
Strong enough and I quit crying
Long enough now I'm strong enough
To know you gotta go

There's no more to say
So save your breath
And then walk away
No matter what I hear you say
I'm strong enough to know you gotta go

Aldrig har jag känt mig så lycklig så då, när jag dansande och sjungande hoppar runt i mitt rum med min käraste vän Becca.

Låten drog sig mot sitt slut och nästa började. Moments Ago av Ulrik Munther ljöd genom högtalarna. Smärtan skar genom bröstet. När han kom till refrängen, började tårarna rinna nerför mina kinder. Jag stängde ögonen och satt mig ner. Hur kunde en person skada så otroligt mycket? Rebecca gick iväg men för stunden orkade jag inte bry mig. Några minuter senare kom hon tillbaka med en stor glasskål fylld med mina favoriter. Ur bakfickan tog hon upp två stora skedar och tryckte ner den ena i glassen. Hon tog upp den, öppnade min mun och fyllde den med jordgubbsglass. Medans jag tuggade, rann tårarna ner för kinderna men nu var det glädjetårar. Glädjetårar för att Becca fanns där för mig och stöttade mig genom allt. Hon tog fram kameran och innan jag hann säga emot så var jag -med min mun fylld av glass och tårar som rann nerför kinderna- med på bild. Skrattande hoppade jag på henne. Jag tog upp kameran igen och tog ett foto på oss. På mig Molly Gustavsson och min bästa kompis Rebecca Widén. Jag som skiter i allt och går min egen väg samt hon som bryr sig om andra och som man inte kan annat än att älsa. På oss alltså. Tillsammans klarar vi allt, tillsammans eller ensamma men vilket det än är så möts vi i slutet. Det är vi mot världen och det kan ingen ändra på.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Snälla lyssna på Moments Ago av Ulrik Munther medans ni läser inlägget. Till och med för mig kom några tårar ♥. I alla fall, hoppas ni tyckte om del 5! Jag kan inte sluta le när jag skriver den sista delen :) DetInget var liksom framtvingat utan det bara kom. En fråga, tycker ni att bloggen ska finnas på bloglovin så ni kan få veta direkt när det kommer upp ett inlägg? ♥♥♥ Svara gärna på det! Nästa kapitel är det Majaa som skriver ;)

/Johanna

Be myself - kapitel 4

"Vad är det du inte gillar med mitt jag, mitt riktiga jag?" Han vänder sig långsamt om och kollar in i mina ögon. Tyst säger han:

"Jag kan inte vara med dig längre om du inte har smink eller bär coola kläder, då kommer jag bli ocool. Förstår du?"

Jag känner hur ilskan tar överhand om tårarna som tränger sig fram bakom ögonlocken.

"Så det är det här allting handlar om, du är inte med mig för att jag plötsligt blivit "ocool"?! Men vet du vad? Jag ska bevisa att jag är samma person. Bara att nu är jag starkare."

De förädiska tårarna börjar långsamt rinna ner för mina kinder men jag skyndar mig iväg. Pontus ögon speglar ledsamhet men även stolthet. Just de känslorna vet jag inte varför men orkar inte bry mig. När jag kommit en bit ser jag skolan skymta framför mig. Hur ska det här gå?

Skoldagen är äntligen slut. Argt skyndar jag mig ut från skolan och vidare mot bussen. Jag är skit förbannad på alla mina gamla vänner som jag känt hur länge som helst som bara har dissat mig för att jag vågat vara mig själv och bytt klädstil.

Och på hur de dissat mig är ännu värre. De har behandlat mig som om jag har någon bakterie på mig. När jag satt mig bredvid någon av dem i klassrummet har de flyttat så långt bort från mig som möjligt. Hallå ocoolhet smittar inte om ni tror det!!! Men att vara utan vänner var jobbigare än jag trodde. Men jag ska inte gå tillbaka till mitt vanliga jag och gå tillbaka till mina såkallade vänner. Aldrig i livet, jag ska vara stark!

Jag pluggar in mina hörlurar och sätter på skyscraper på högsta volym.

Skies are crying, I am watching
Catching teardrops in my hands
Only silence, as it's ending, like we never had a chance.
Do you have to make me feel like, there's nothing left of me?

You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper, like a skyscraper

As the smoke clears
I awaken and untangle you from me
Would it make you feel better to watch me while I bleed
All my windows, still are broken, but I'm standing on my feet

You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper, like a skyscraper

Go run run run I'm gonna stay right here
Watch you disappear yeah
Go run run run yeah it's a long way down
But I'm closer to the clouds up here

You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
Ohh
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper, like a skyscraper
Like a skyscraper, like a skyscraper
Like a skyscraper

Efter min jobbiga dag kastar jag mig direkt på soffan när jag kommer hem och loggar in Facebook. Det första som stod var "Ulrik Munther har checkat in på kristallen galen". Det gör lika ont varje gång att se att han är så glad utan mig. Jag saknar honom så enormt mycket efter att han gjorde slut i nian när han började bli känd. Och sen han väl glömt bort mig och jag har inte hört av honom på nästan två år.

Kommer såväl ihåg våran först kyss efter jossans fest i sjuan. Och först gången han sa "jag älskar dig" till mig i skogen när vi gick vilse. Och alla andra fina minnen vi har tillsammans efter att vi nästan var ihop i tre år.

Skulle bli så glad om jag fick en ny chans med honom. Men han är säkert glömt bort mig.

Ulriks perspektiv

Jag går runt i minglet på kristallen galan. Hälsar på massa olika idoler jag hade när jag var liten. Har inte riktig hunnit fatta än att jag också är en stor idol för många.

när jag blev känd och jag ville inte att hon skulle behöva lida när jag var borta.

Undrar föresten hur hon har det nu? Men hon har säkert redan glömt mig. Hoppas i alla fall att hon har börjat visa upp sitt riktiga jag som hon bara visade för mig.

Be myself-kapitel 3

Efter tjugo minuter hoppar jag av bussen och börjar traska mot min skola. Lite längre fram ser jag att min kompis Pontus går. Jag börjar glatt springa fram mot honom baifrån och lägger händerna över hans ögon.

-Gissa vem?, frågar jag

-Molly??

Han vänder sig om och ler men plötsligt ändras han ansiktsutryck...

_________________________________________________________________________________________

"Vad fan har du gjort?" frågar han. Jag tittar på honom i någon minut innan jag säger:

"Det här är jag, jag..." Han avbryter mig snabbt genom att fnysa.

"Det här är inte du Mol, du är tjejen som alltid gillat smink, redan från dagis". Jag kollar förvånat på honom, min bästavän sedan dagis. Som alltid funnits där för mig och stöttat mig genom allt.

"Nej Pontus, det var inte jag, jag gjorde det för uppmärksamhetens skull, för att folk ska gilla mig. Men det är inte den riktiga jag, jag är den blyga och tillbakadragna tjejen som aldrig gillat uppmärksamhet".

Han svarar inte och snurrar runt för att gå till skolan. Jag springer ifatt honom och tar tag i hans arm för att få honom att kolla på mig. Innan han hinner gå utbrister jag:

"Vad är det du inte gillar med mitt jag, mitt riktiga jag?" Han vänder sig långsamt om och kollar in i mina ögon. Tyst säger han:

"Jag kan inte vara med dig längre om du inte har smink eller bär coola kläder, då kommer jag bli ocool. Förstår du?"

Jag känner hur ilskan tar överhand om tårarna som tränger sig fram bakom ögonlocken.

"Så det är det här allting handlar om, du är inte med mig för att jag plötsligt blivit "ocool"?! Men vet du vad? Jag ska bevisa att jag är samma person. Bara att nu är jag starkare."

-------------------------------------------------------------------------------------------

Det här var alltså trejde delen av Be myself skriven av mig Johanna ;)

Hope you like it! Anyways, så hade jag tänkt göra längre nästa gång! Så att ni har något att se fram emot :D Och förresten vet någon, vilken Ulrik Munther's favvofärg är? Hade tänkt skriva XOXO på bilden där uppe i den färgen meeen tyvärr vet jag inte vilken hans favoritfärg är... Så om ni vet, släng iväg en kommentar! Tack :)

Kommentera gärna vad ni tycker, och för er som undrar, så kommer Ulrik komma in i novellen ;) Han är inte helt bortglömd :P

Hejdå <3

Be myself - kapitel 2

Jag går ner till mamma, pappa och min storebror som sitter och fikar i köket. När det ser mig utan smink blir det det helt tokia och börjar jubla. Det är helt knäppt att jag inte ens har vågat visa mig utan smink för min familj.

-Äntligen har du förstått att du är vacker utan allt smink, sa mamma

-Har faktist bestämt mig för att sluta med smink

-Jaaa, utbrister hela familjen

Jag börjar småskratta åt min knäppa familj men nu vet jag hur mycket jag älskar de.

-Föresten mamma jag vill byta klädstil också orkar inte med alla urringade toppar och tighta jeans längre.

-Såklart vill du åka nu?

-Såklart jag vill

Vi tar spårvagnen in till nordstan. Där köper jag flera blommiga klänningar och några stickade koftor och en söt hatt. De kläderna kändes så mig. Jag är helt lycklig vi åker hem till vårat hus utanför Götebrg. Jag vet att jag älskar att vara mig själv.

Nästa dag vaknar jag av att min väckarklocka ringer. Jag sätter mig sömnigt upp i sömnigt gnuggar mig i ögonen. Jag är faktist lite nervös över att gå till skolan. Tänk om de hatar att jag har förändrats?? Men aja om det inte gillar mitt riktiga jag så kan jag lika gärna skita i dom.

Jag tar en snabb dusch och sen sätter jag på mig en av mina nya klänningar och min nya hatt.

Jag äter en snabb talrik fil. Efter det packar jag min väska med böcker och trär på mig mina gula coverse och sätter på mig min jeansjacka. Jag går mot busshålplatsen i den varma majvärmen och pluggar in mina lurar och sätter på I don't want to be med Gavin DeGraw. Det kändes helt rätt när...

I don't wanna be, I don't wanna be,

no don't wanna be, I don't wanna be anything

Anything other than me

...börjades spela

På bussen möter jag några som är ett år yngre än mig och går i ettan på min gymnasie skola. De kollar lite konstigt på mig men verkar ändå gilla min nya stil. Roligt, roligt...

-Gissa vem?, frågar jag

-Molly??

Han vänder sig om och ler men plötsligt ändrars han ansiktsutryck...

Johanna- Den andra bloggaren

Heeej ;) Som ni säkert vet (om ni inte har missat slutet av förra inlägget) så är jag Majas kusin och ska också blogga här. Hon kom på idéen, vi båda fullföljde den! Vi får se hur bra/dåliga mina inlägg blir då ja aldrig haft en novellblogg förut :P

Det är tänkt att vi ska skriva vartannat inlägg, så då kanske man får inspiration från varandra och så blir det mer uppdatering!

Jag tror att det är Maja som ska skriva kapitel 2, och sedan skriver jag 3 och hon 4 osv...

Hoppas ni tyckwer om den och länkar till alla ni känner! Kommentera om vad ni vill ska hända, eftersom det är NI som läser!

Och för alla er som av någon anledning missat vem bloggen handlar om så kan jag avslöja det nu: Ulrik Munther.

Jag tror att jag kommer ha minst en bild per inlägg som är relaterat till texten. Vi får se hur Maja gör ;)

Stay tuned <3

Be myself - kapitel 1

Jag står framför min ovala spegel i mitt rum. Jag kollar rakt in i mina ögon. De syns knappt på grund av de åttio lager maskara jag lägger på varje morgon.

Sen kollar jag på min hud. MIna fräknar syns inte längre på grund av all foundation och puder jag sätter på mig.
Nu när jag kollar på mig inser jag verkligen att jag inte ser riktigt klok ut. Det ser ut som om jag försöker vara någon annan. Och det är kanske det jag försöker också. Spela någon annan.
Jag går och hämtar min sminkborttagning och börjar ta bort allt smink jag har på mig. Lager efter lager försvinner och tillslut når jag mig själv. Där står jag , Molly Gustavsson och bara är mig själv

Här är min nya novell hoppas du gillar de. Den ska jag och min kusin skriva tillsammans. Hoppas du gillar den